Då kom den äntligen, den uppmärksammade, upphaussade, men kanske inte i alla delar så upplyftande kulturutredningen. I det stora sammanhanget är utredningens grundbult omorganisation: för att skapa nya samspelsformer mellan stat-landsting-kommun och en ökad tydlighet krävs en ny myndighetsstruktur för att hantera kulturpolitiken och därför vill man rensa i leden bland dagens kulturmyndigheter. Om utredningens slutsatser blir verklighet finns tveklöst en risk för att den praktiska kulturpolitiken hamnar i bakvatten för ett organisatoriskt, just det, hela havet stormar. För musikområdet skulle nyordningen innebära att en ny myndighet för konstarterna skapas, att kulturrådets roll förändras från att vara anslagsgivare till att ansvara för uppföljningen av den statliga kulturpolitiken och vara dialogpartner med regioner och landsting, samt att Rikskonserter i praktiken läggs ned. Till detta kommer det som utredarna döpt till portföljmodellen, där regioner och landsting ges ansvaret att fördela ett generellt kulturstöd, detta i dialog med staten i form av det nya kulturrådet. Bra eller dåligt? Om en ny myndighetsstruktur kan innebära mindre administration och skapa samordningsvinster är det naturligtvis bra, men en ny ”supermyndighet” för konstarterna kan också innebära mer likriktning och för ett inom kulturpolitiken eftersatt område som vårt skulle detta kunna vara förödande. När det gäller Rikskonserter ska enligt utredningen ansvaret för konsertproduktion ute i landet tas över av andra aktörer, bl a länsmusiken. Om detta ska kunna fungera krävs dels att det ges tid och rådrum för att säkerställa kompetensen på ett nationellt plan, dels att de medel som idag disponeras för konsertproduktion av Rikskonserter oavkortat följer med till de organisationer som i fortsättningen ska ansvara för att producera musik i hela landet! Portföljmodellen, alltså ett utökat självbestämmande för regioner och landsting när det gäller att fördela de statliga kulturmedlen, är enligt min uppfattning en både god och sympatisk tanke. Men även här finns en baksida: det ställer helt nya krav på den politiska nivån i region/landsting och om man inte kan leva upp till dessa krav finns en uppenbar risk att vi kommer att få en regional segregering när det gäller tillgången till offentligstödd kultur. Som redaktör Nyberg konstaterar i sin genomgång av utredningen längre fram i detta nummer har utredarna varit en aning olydiga och det är bra! Man pekar dels på de totalt kontraproduktiva resultat skattelagstiftningen ger för både musiker, institutioner och arrangörer, (beskattning av resor och traktamenten) dels på att pensionsvillkoren på scenkonstområdet måste få en lösning. Men utredarna har tyvärr inte varit olydiga när det gäller ett grundläggande problem, nämligen den underfinansiering som är extra tydlig på musikområdet. Förslagen bygger på att bygga om organisationsstrukturen, som högst eventuellt kan ge besparingar som kommer verksamheten till godo, men på inget sätt kompensera för den sakta men säkra utarmning av vårt område som den nuvarande uppräkningsmatematiken innebär. Det talas även mycket om vikten av entreprenörskap på kulturområdet: inget fel i det, men ett entreprenörskap på marknadens villkor kan på sin höjd vara ett komplement till en offentlig kulturpolitik. Samtidigt som kulturutredningen presenterades lever ett antal av Symf:s medlemmar under ett hot som inte kan utredas bort: musikerna i Göteborg Wind Orchestra, GWO, är uppsagda. Detta innebär att den professionella blåsmusiken i Sverige snart kan vara ett minne blott. Så, Kulturrådet, Västra Götalandsregionen och Göteborgs kommun: sätt er ner tillsammans och hitta en lösning så att vi kan behålla en ensemble som behövs i svenskt musikliv. Än är det inte för sent! Bosse Olsson, förbundsordförande